Under Erik Nilssons tid som bonde på Sörgården, Bossarby, inträffade de svåra nödåren 1696, 1697 och 1698, då en mängd människor svulto ihjäl. Liksom många bönder fingo gå ifrån sina hemman, för vilka de ej kunde betala den stadgade skatten.
Medan skatten för Norrgården alltjämt utgick till kronan, förhöll det sig annorlunda för Sörgården. Den förste till Sverige inkomne L. De Geer hade avhjälpt en del av kronans penningnöd med försträckningar. Bl.a. genom att till sig köpa kronoskatten av en mängd skattehemman, kapitaliserad a 4½ procent. Sålunda även för Sörgården, vars innehavare därefter hade att inbetala sin skatt till De Geerarna, istället för till kronans fogde. Med därmed hade de kommit till rest och blevo av med sin skattemannarätt.
Dannemora ting 7/6 1697: "opbjöds för 752 dalers utlagsskuld till Österby bruk Erik Nilssons hemman i Bossarby". Att under de då rådande förhållanden av den yttersta nöd kunna upplåna denna stora summa var givetvis omöjligt. Troligen även under normala förhållanden. Bruket hade tydligen givit respiter i det allra längsta. Därvid blev i detta fall bonden icke vräkt från sitt fordom ägande hemman utan bruket tillät honom att kvarsitta som frälsebonde.

Erik Nilsson gav till kyrkan på sin vigningsdag 30 öre.

Gift 1693 i Dannemora med
Anna Andersdotter, född i Myra, Dannemora, död i Sörgården, Bossarby, Dannemora. Bondmora i Sörgården, Bossarby, Dannemora.

Barn:
Anna Eriksdotter
Kerstin Eriksdotter, född 1694-10-28
Anders Eriksson, född 1698-02-19, död 1724-05-15
Brita Eriksdotter, född 1702-02-18
Maria Eriksdotter, född 1707
Erik Eriksson, född 1711, död 1775-09-04