Genom att gå in på Internet och tidningen Rötter, fick jag detta tips, om dessa bondhustrur, som skulle ha blivit anklagade för trolldom. Eftersom två av dem var mina anmödrar, ville jag naturligtvis veta hur en sådan anklagelseakt genmomfördes av den tidens rättsväsende.

Avskriften från Olands Tings dombok följer här nedan.

Olands Ting 1671:
Rörde hustru Karin uti Stumbol till Mats Eriksson uti Skinnarbol, för det Mats beskyllt henne vara trollkona. Mats förebar sig där ej så vidare sagt, än att hans öken, sedan han smör av henne för lindring bekommit, hava uppå vägen till Upsala tröttnat, dess dessföre ej kallat hustru Karin för Zigenerska: Resolution: huruväl Rätten prövade detta tillmäle vara en ringa Tingssak, fordrom väl skulle förlikas, och så fanns likväl skäligt att alldenstund en soldat Anders Johansson uppå Inninge vretarna, hava sagt sig förlidna Påskamorgon uti Stavby Klockkapell, sett samma hustru samt iakttaga flera att hava klockan skava, Skall alltså berörda kvinnspersoner och samma soldat till nästa Ting därom citera elle frambedömas skyldiga, med att vid extraord. Ting vara tillförnes. Fortsätter på Hösttinget 1671.

Olands Ting hösten 1671:
Lät Kronolänsman Mickel Nilsson i Klef för rätten ställa soldat under Majoren Välb. Gustafsson Rosens Comp. vid Ununge, Anders Johansson på Inninge vretarne och Staby socken boendes, som är gift och endast 29 år gammal.
Han sade sig ha sett flera gamla kvinnor åtskilliga gånger vid Staby Klockstapel om Påskamorgonen.
Denna soldat blev av Rätten förhörd om han någonsin haft någon ovänskap med en eller annan av dessa kvinnor och att han skulle sig väl betänka att det inför Gud och människor oförsvarligt vore att av ondska, avund eller huruhanda annat olovligt tillfälle befatta med sådant påtal som går ära och liv och dess timliga välfärd, som skulle bliva vid sanningen, och i detta mål intet annat utsäga än det han tryggeligen och med gott samvete kunde tillstå. I eljest måtte han säkert tro, att både timmerligt och sannerligt svära där uppå.
Soldaten sade sig aldrig haft någon ovänskap med dessa kvinnor. Gud skulle bevara honom att säja annat än det som sant är: han ville med gott samvete betyga att vad han hade att berätta vore och sant skett.
Begynte att förtälja det han för 5 år sedan hade, tillika med tvenne andra soldater av samma kompani, Erik Jörgensson uti Stavby socken och Erik Olofsson uti Alunda socken, bägge lagda av sal. Pro välborna Anders Gyllenklous eskader, vilka tvenne soldater, som var stadda uti ? garnison. Som fått sig en Påskanatt ett nattläger vid Stavby Kyrkokapell. Och de tillser några av dessa kvinnor, som då alla voro redo för trolldom, och inställda till att skava klockan. Alltså hade han med dessa sina stallbröder till den ända befunnit sig vid en lada icke långt från klockkapellet. Detta skedde vid solens uppgång på Påskamorgonen, de hade blivit varse dessa, efter de visat sin ynnest. Nämligen hustru Karin uti Stumbol,änkan hustru Karin, Hans Petterssons uti Orrbol, hustru Karin, Olof Michelssons uti Inninge, hustru Anna, Per Larssons uti Nyby, Hustru Anna, Jakob Erikssons uti Sunnarsbol, Hustru Brita Nybyvretarne, hustru Elin, Mats Göranssons uti Ubby. Av vilka när hustru Karin i Stumbol, främst på klockstapelstegen och varande till att uppstiga på densamma, kunde hon med sina skor inte mer än ett litet stycke uppkomma eftersom stegens syllar voro för lösa att de tillrade omkring, så att när hon på dem trädde fötterna, slant av stegen, och därför blev hon nödsakad att stiga ned av stegen igen och avlägga sina skor, dem hon lade invid stugfoten. Så snart hon och de andra funnit den ordning, som de tillförne äro namnuppgivna, uppträdde de på stegen till klockan. Alla tre soldaterna gingo och tog bort hennes skor, Vilka hon fått av sin son, Skomakargesäll i Upsala, dem nu hans stallbroder Erik behållit hos sig. Men när dessa kvinnor fingo se dem kommo de strax ned ur klockstapeln. Bådo dem icke att uppenbara detta för någon och lovade dem därföre 25 p.kopparmynt. Emedan de alltså voro handlande med varandra gick denne Anders Johansson hem ifrån dem, lämnades alla de andra där på platsen, kvinnorna även. Men huruledes det sedan dem emellan avlöpt, visste han inte. Hans tvenne stallbröder skulle hava fått av kvinnorna som lovat var. Och att Eriks moder, hustru Karin uti Libbo i Films socken skulle hava intet med av den delen som sonen därav hade bekommit.
Så hade denne Erik inlåtit sig seden frieri med hustru Karins dotter i Stumbol. Och alldenstund Anders Johansson icke det ringaste av samma penningar fått, hade sak: sen någon tid därefter talt dessa sina stallbröder därom och fordrat sin anpart, vilka då därföre hade slagit honom hos Olof Matsson i Börsta. Hustru Karin, blev för den skull inför Rätten hämtad och blev tllspord om de mutor som berörde hennes sons andel, som dessa kvinnir skulle utgivit. Och efter hon nekade sig veta något därom, tillfrågades Anders Johansson vem honom en sådan berättelse gjort om denna hustru Karin, som förelagt är. Han sa det var en dräng uti Skeberga vid namn Erik Eriksson. Ytterligare fullföljde han sin relation om dessa kvinnor. Föredrog att han åter denna förlidna vår hade avtal gjort med tvenne andra soldater, det de skulle mötas Påskaftonen vid Stabby klockkapell, till att giva ut på om någon där skulle infinna sig att skava klockorna. Dessa soldater inställde sig aldrig.
Han blev likväl om natten, ett litet stycke ifrån klockstapeln liggandes uti ett snår, betäckande sig med någgot granris. Vid dagningen om Påskamorgonen kom ifrån Öster, en faslig svart hund till honom, stannade hos honom och vädrade. Sedan hunden flängt ensidigt omkring honom, sprang den därefter tillbaka samma väg han kommit, en lika hund därefter följde, i det att solen gick upp.
Sen uppå öster ifrån, ett mycket häftigt väder, med starka dån, att de granrisbuskar som han hade betäckt sig med blåste ett långt stycke ifrån honom, och kunde han fullers annat tänka att kyrkopannor av taket och likkorsen på kyrkogården skulle blåsa av och omkull. Men denna vår därtill, stod icke länge uppå förrän ävenledes sju gummor kommo åt kyrkogården till, till klockstapeln och klevo en efter annan där uppför klockstegen, in under den större klockan i sådan ordning som för tillförne förmält är, vilken klocka de så hårt skavde att den av gav ett tämligt klockljud ifrån sig i uppstigandet. Medan hustru Karin i Stumbol som främst gick ner på stegen. Det han sett elle skapat tillbaks sant är. Sedan de klockan skavit hade, gingo de stegen utföre igen och därifrån hade han icke så noga kunnat iakttaga dem.
Deaa kvinnor inför Rätten, en efter annan, framkallades, konfronterades med Anders Johansson. Och efter en av dem, nämligen Brita på Nyby vretarne, den sjätte i deras ordning, nu saknades, blev hon efterfrågad och befanns vara i förlidna sommar död.
Därför blev nu Capellanus uti Staby herr Erik M. Liharius tillspord in serrato, om han hade vid sin avfärd genom samtliga skriftemål, upptäckt något för honom, för omigen han svarade att det icke var skett och icke heller hade han kunnat hålla något helgmål före. Alldenstund det icke då var ryktbart om henne. Där uppå blev dessa kvinnor saken för sig förehållet, hurusom berättelsen Anders Johansson om dem hade givit. Och den vore angiven med behörig allvarsamhet. I allt görligt och lämpligt måtte examinerade bli. Sedan de allra först blevo tillfrågade om de hade någon ovänskap med Anders Johansson eller de visste honom hava någon ovänskap med dem. De svarade alla svar sju gånger när de voro framme för Rätten, att de aldrig hava vetat av någon ovänskap förrän nu, när han så gruvligt denna lögn pådiktade.
Allenast tvenne av dem, såsom hustru Karin i Stumbol, sa att han och tillförande, då han växte upp och en yngling vore, hade tillfogat henne allehanda puts och förtret, en gång jagat hennes svin och andra gången nedtrampat hennes lin och hampa på åkrarna. Den andra, hustru Anna i Nyby, föregav att efter hon undervist tvenne soldater, som voro utskickade att igensöka några avvikna, varest denne Anders Johansson var, hade han utan tvivel därav fattat ondska emot henne. Dessföre hade hon aldrig haft någon träta med honom. En del av dessa kvinnor förebrådde honom att han nu lönt dem mycket illa, för allt det goda de hade i förriga tider berett honom. Men som Anders Johansson åter betygade dem sin berättelse i ögonen, blevo de likväl oföränderliga och beständigt därvid att de voro oskyldiga, provocerades en del av dem till Gud i Himmelen, som skulle äntelig vedergälla honom den lögn som de påbördades.
Om någon av dessa kvinnor, som de inställt, gråta, synes likväl icke en tår komma ur deras ögon. Mesta parten logo och ställde sig eljest tämligen hårdnackade och de blevo påminta att detta vore en sak som tycktes att de hade orsak till att bedröva sig över. Fastän de kunna vara oskyldiga, gåvo de likväl tillsynes att de inte behövde gråta däråt, då de intet hade gjort. Den andra i deras ordning eljest syntes vara tämmerligt häpen och illa till mods.
Länsman Michel Nilsson i Klef, Skogvaktare Erik Matsson i Jönninge, Tolvman Olof Matsson i Börsta och flera som hade varit att besiktiga klockan i förliden vår, berättade att det som då var skavit, fanns nu uti klockan inunder och upp under bommen, smalare än en nagel, icke alldeles så djupt som ett hårt skav på ett två av nästan runt som ett dubbelt kopparmunstycke, men det som de förr även vore skavit, fanns på norrsidan inom klockan uti avlånga skråmor något djupare, ungefär ett spår långt ifrån under med något åtdragna.
Sedan tillsporde nämnden och närvarande Tings Allmoge om dessa kvinnor hade eljest något rykte om sig, som kunde giva misstankar om trolldom. De svarade att deras rykte icke var synnerligen gott och en och annan olycka träffade något var och en i deras hus, med fänad och öknor. Gud visste hurusom därtill vållande vore, då en av dessa kvinnor, Hustru Karin i Stumbol hade tillförne varit beskylld för trolldom. Men det hade intet kunnat bliva samma år bevist. Hon framlade och en attest av Pastorn i Tuna församling, att de icke annat hade hört om henne än ära och gott. Vilket berättades vara utgivit förrän detta blev ryktbart.
Änteligen klev för Rätten upp Skogvaktaren Erik Matsson, och uppgav att för någon tid sedan var funnit uti hustru Karins man, Hans Persson i Orrbol, upp vid halsen införd en ormskalle med ett stycke av ormen och hans gadd, så ock dess ända en liten gråaktig slem. Samt också något smått, som han hade varit i klander för. Hustru Karin, nu tillfrågad, ville i förstone icke rätt ut därmed, bekände fuller att hon allenast hade haft en liten sten, stor som en äggula, som deras barn på gärdet hade funnit, och hon hade föregivet budet till att sönderslå densamma. Men om mannen hade den uti sin tröja insömmad visste hon ej. Omsider tillstod hon att han haft en ormskalle. Vidare ville hon icke säga. Han hade efter han umgicks med skytten, hade han det hos sig. Mannen Hans Persson blev nu särskilt tillfrågad. Sade sig nogsamt hava tillförande pliktat därför, medan Hans Exel. salig greve Göran Flemming sade att han inte behövde nu svara mer därtill. Bekände dock till sist att han hade haft ormskallen och stenen i sin tröjakrage insömmad, vilken sten han först föregav sig själv, men sedan sin hustru uti åkrarna funnit hava, som var så stor som en nöt och att han men icke hustrun detta hade insömmat. Lade och det därtill att Mårten Pedersson i Saringe, som nu död är, hade lärt honom det att göra, på det han skulle hava lyckan med skytteri, och att ingen skulle kunna förgöra bössan för honom. Det blev honom förehållet, att det måste vara en lycklig sten som han just skulle ha funnit i åkern. Frågades ock om Mårten hade sett samma sten. Och efter det han nekade, tillspordes han än ytterligare hur Mårten då kunde veta säga honom att den stenen hade sådan kraft. Kanske han funnit stenen, sedan Mårten var död. Då svarade han att stenen intet var i hans jacka insömmad. Det noterades att hans och han hustrus berättelse om stenen, var helt olika och huru trögt de ville fram med sanningen, det måste ävenledes hänga samman. Icke kunde heller Rätten förstå att ormskallen hade sådan kraft, som han berättade med mindre hans hustru till äventyrs hade läst något efteråt. Därtill svarade han icke ett ord: men log i sitt avfärde.
Än gavs tillkänna att hustru Elin uti Ubby hade därmed borrat ett hål i en växande rönn och där instuckit några avskurna naglar, vilket hål hon sedan med en plugg hade igenslagit. Därföre blev hon tillspord till vad ända, svarade hon, att bota det med tandvärk. Än hurusom ägde naglarna efter något verkande, föregav hon att hennes döttrar Anna och Maja, som var plågade av tandvärk, hade själv nu skurit dessa deras naglar. Av dem som nu omtalats, frågades ytterligare hurusom hade lärt dem det och efter hon gav skulden på hustru Maja i Stavby, så blev hon hämtad inför Rätten och härom tillspord. Hon svarade sig icke hade givit, utan Erik Olofsson vid Stabby torp hade undervist hustru Elin därom, då hon hade frågat efter hur barn med tandvärk skulle kunna botas.
Sist beklagade sig Soldaten Anders Johansson att han icke mera kunde gå i säkerhet för dessa förevärda kvinnor. Dig hustru Karin i Inninge hade för den ensaks skull, att han upptäckt det hon vore med att skava klockan givit hemgång på honom i hans egen stuga, där hårdragit honom ach slagit honom med en påk några slängar, vilket hon hade ryckt undan hans bord, skällt honom och frågat om han hade sett henne i Klockstapeln. Det han icke annat hade kunnat än som sant var då säga henne i ögonen, så skett vara. Hon hade haft mannen, brodern, sonen, döttrarna och drängar samma gång med sig i följe. Men mannen hade 2 eller 3 gånger ryckt hustrun ifrån honom. Sedan hade han frågat om där icke vore något att binda honom med. Och efter att där icke något sådant fanns, hade han tagit med honom ur hans gård. Fört honom till sin gård, där åter frågat efter tömmar att binda honom med. Likväl tagit honom obunden därifrån och fört honom till kyrkan hädan följt honom, ämnades sig med honom till Olof Nilsson i Börsta. Och hade icke jag underskrivna Anders Andersson Höök, Lagförare, även kommit ridande och skällt dem vid sammanträde icke hava skuggat dem väl. Olof Michelsson i Inninge blev för den skull det förhållet, att han ville undskylla sig därmed, att efter hans ökior vore bort i skogen, hade han gått till Anders Johansson att fråga honom, om han icke sett dem någonstans vara som och till skyllts. Sedan hade han gått hem igen och tagit hustru och husfolk med sig att gå till skog och uppleta ökena. Efter hans håg låg Anders torp, hade hans hustru gått därin. Då hade hon i hastigheten fattat Anders i håret, han själv allenast en gång ryckt henne ifrån honom, efter han hade samma i ögonen sagt, att han sett henne uti klockstapeln. Hotande till att binda Anders, ville han intet något vålla. Sade och att hans husfolk hade skuld till honom och gått till skogs och ingen hade varit i följe med, när Anders gått med dem hem till deras gård mer än han, hans hustru och broder. Hustru Karin förställt sig att hava gått till Anders att fråga efter sina ökior. icke vetande att hennes man hade frågat honom därom tillförne. Med detsamma hade hon tillsport om han sett henne uti klockstapelen, och efter han när hon tvenne gånger tillfrågade honom, var gång svarade Ja, hade det gått henne mycket till sinnes som huru ärligt en människa, kunde det väl betänka, men intet med honom. Mannen hade dragit henne från Anders i hans stuga, eller om det vore skett fler än en gång när hon hårdrog honom. Att han slagit honom med en påk, ville hon i förstone icke beslå. Icke heller hade han frågat efter något att binda honom med, utan hon hade sagt till honom, vore rätt skulle han binda dig. Han hade godvilligt följt, dem till kyrkan och därifrån gått med dem till Tolvman i Börsta, att han skulle höra på deras tal.
Vilket tal och rykte till vidare betänkande varit ställt och särdeles att uti medan tid är skulle de andra två soldaterna höras vid om Anders Johanssons berättelse.

Den 9 dec. 1672 hölls laga ting vid Olands tingsrätt med medverkan av den Kgl.Hovrätten, som då leddes av Välborna herr Gustaf Taubenfällt.

Välborna hr Gustaf Taubenfällt medinneställd, att såsom en rannsakning för någon tid sedan till den Kgl. Hovrätten kommit över några hustrur uti Olands härad, som för trolldomssynd, blev av tvenne soldater, beryktade vara över dem.
Soldaten fuller examinerad är och har med tillmäle ed bekräftat. Men den andre är ej vorden förhörd, emedan han snabbt efter, som samma ryckte blev utsport, till Garnisonen uti Wismar utkommenderad vart, havandes allt därföre den Höglovliga Kgl.Hovrätt sitt brev till Generallieutnanten och vice Guvernören hr Mannerfällt sedermera låtit gå med befallning att samma soldat där skulle Judicialiter examineras. För den skull, emedan något svar sedan ej kommit och dessutom ovisst om denna soldat uti livet finnes, eller om något säkert därom är att förväntas.
Ty den Höglovliga Kgl.Hovrätten icke dess mindre befallit haver det, med samma berycktade kvinnspersoner efter lag förhöras skulle, dem för samma tillmäle antingen till att svärja eller att fälla. Varföre samma, Höglovliga Kgl.Hovrätts befallning till underdån, och hörsamt följa Tingsrättens, nu läto för sig kalla dessa hustrur uti Stavby socken, som således berycktade och för otyg Tingsrätten på förlidna års höstating examinerade blivit, nämligen hustru Karin uti Stummelbol, änka. hustru Karin uti Orrbol, änka, hustru Karin, Olof Michelssons hustru uti Inninge, hustru Anna, Peder Erikssons uti Ubby, hustru Anna, Jakob Erikssons uti Stummelbol, men hustru Elin, Mats Göranssons uti Ubby haver förlidna sädesandtid genom döden avgått.
Varför de övriga S.kvinnorna därom hava, för sig oanskyllt tillsporda blevo, särdeles om soldaten Anders Johansson uti Inninge torp, såsom han berättat, att dom under påskanatten uti Stavby Klockkapell, funnit att stora klockan skava. De var för sig och alla uti gemen sade sig varken någon klocka skavit elle någon annan vidskepelse brukat. Viljandes sådant icke allenast med själv och sina andra Dannekvinnor till Rätten bringa, som för samma ryckte kunna, tryggeligen svärja. Vilket allt vad soldaten förhållit, således emedan han å sin sida allena vore, och hans vederparter så många, huruledes han kunde då med skäl övertyga, uti det han dem till hörande hade pålagt: men svarade ehuruväl ifrån Wismar, om den andra soldatens berättelse uti samma sak ännu inga besked äro komna, så kunde han likväl icke gå ifrån sina ord, uti det han sagt sig tvenne gånger, hava ovanberycktade kvinnspersoner uti Stavby Klockstapel setts att klockan skava.
Viljandes dessutom än ytterligare sådant med ed erhålla i svar mot åter remostreta ?? vart, att där han av nyfikenhet, så väl som stor obetänksamhet, hade sig vid Klockstapeln, förgömt: om då icke Satanes 1: som en mästare i tusen konster är: haver tïll att styrka hans misstro, kunnat honom presentera berörda kvinnspersoners gestalter, fastän de ändå sig med honom uti en sådan dårskap sig befunnit eller personligt varit: Sådant till att betänka att från man till sinnes föra, blev av den heliga Bibel föreställt, huruledes Satanes själv, sig icke allenast, utan en ljusets ängel förskapades, men också såval döda som levande människors skepnad, på sig tager, och klentrogna människor förespökar: för den skull uti en sådan mörk och förvillad sak, berörda kvinnspersoner till att svärja eller fälla, har Rätten att noga överväga och taga så väl soldatens omständiga tillmäle, som likaså kvinnornas samfällt förnekande, och den ondes stämplingar, förklarandes såsom följer däröver.
Nämligen huruväl Rätten kunna hava fog däraf, att klockan då så nyligen skaven varit, efter soldatens enständiga tal till att påbörda de berycktade bondehustrurna, att lagfästa, likväl med Rätten om så av domskäl, voro betänkliga: då förefalla att till nöds avvärja mål sådana admittera som tillförande kunnat det eviga goda och sin själs salighet hava försvårat, för den skull en sådan process till att avställa Rätten trista i detta mål som skäligt vara att hempliciter vid 32 paragrafen utav domare reglera, förbliver slutandes och dömmandes, att alldenstund det uti en obehaglig och mörk sak, är bättre att göra som brukligt hör, än att pina och plåga honom som obrottslig är, det för den skull dessa omtalda bondehustrur för samma tillmäle, skola befriade vara. Nöjd voro man 40 penningar, då bättre skäl nu eller framdeles ej överbevisas kunna, dock utan någon Reconvention på soldaten, som med erbjuden Guds hjälp icke allenast talat sitt angivande stadfästa, men och klockskavet med trovärdiga mäns besiktigande givet trovärdig, som det med all övrigt till den höglovliga Kungliga Hovrättens vidare högvisa omdöme underdånigt hemställer.

Detta är en avskrift ur Olands Tings dombok. Jag har försökt att ord för ord tyda denna. Ordföljden är ibland litet haltande, kanske bokens skrivare ej har hunnit uppskriva allt som sades under Tingsrättens sammanträden.
Ibland får man läsa om meningar flera gånger för att förstå dem.

Storklockan i Stavby klockstapel, som hänger där än idag och kallar till olika möten, har en inskrift som lydedr: "Her Jöran Flemingh Friherre till Libalis Herre till Nornaas Huseby och Lydinge Rikskammerad"
Psaltaren nr 122 vers l och 2 står därunder liksom årtalet 1655.
Ytterligare har nr 95 vers 1 ur Psaltaren på klockan inristats och den lyder som följer: Kommen låten oss glädjas för Herranom och fröjdas Gudi varom frälsare anno 1655.
Edel och Wälbördigh her Anders Gyuldenklou till Skonela och Husbyn
sekretarius status och tillförordnad landshöfdinge ofver Oster Gothland. Ericus Laurentii Pastor in Tuna och Stavby, Nils Bengtsson, Jöran Larsson i Ubby, Petrus Thomae i Husby.

Till slut, denna klocka blev av dessa bondkvinnor skavda enl. tingsprotokoll, som är beskrivna här ovan.

Gift med
Erik Mårtensson, född 1601 i Stumbol, Stavby, död 1668-07-02 (begravd 1668-07-05) i Stumbol, Stavby. Bonde i Stumbol, Stavby.

Barn:
Per Eriksson, född 1635, död 1700-12-21
Karin Eriksdotter, född 1648, död 1706-12-03
Brita Eriksdotter, född 1654, död 1734