Aina Ingeborg f. Eriksson Arnarp
född 1923-11-15
Aina Ingeborg f. Eriksson Arnarp
f.1923-11-15
Hagalund, gamla huset (rivet)
Skederid
d.


Släktforskare
Hästskovägen 9B
Strängnäs

Biografi ] [ Barn ]

Gustav Adolf
Eriksson

f.1884-06-23
Foghammar, Alunda
d.1975-10-26
Källarbacken (Norrtälje Las.), Skederid
Torpare
Hagalund
Erik August
Eriksson

f.1849-07-15 Häcklinge, Tuna
d.1911-11-13 Häcklinge, Tuna
Hemmansägare
Erik Matsson
f.1801-06-26 Enby, Tuna
Margareta Elisabet"Greta Lisa" Matsdotter
f.1808-04-07 Häcklinge, Tuna
Klara Kristina
Klasdotter

f.1857-08-27 Rasbo
d.1925-05-05 Häcklinge, Tuna
Bondmora
Klas Eriksson Östlund
f.1819-05-25 Finnbol torp, Stavby
Stina Lisa Andersdotter
f.1820-08-24 Solvalla, Faringe
Matilda
Jansdotter

f.1882-02-26
Roddarne, Hökhuvud
d.1962-11-21
Källarbacken, Finsta, Skederid
Torparmor
Hagalund, Finsta
Johan "Jan"
Jansson

f.1836-08-l8 Roddarne, Hökhuvud
d.1899-06-26 Borggårde, Hökhuvud
Hemmansbrukare
Jan Jansson
f.1801-12-04 Gunbyle, Hökhuvud
Greta Eriksdotter
f.1799-01-15 Löt, Hökhuvud
Johanna
Smedberg

f.1845-05-09 Randesbo, Österlövsta
d.1908-03-01 Borggårde, Hökhuvud
Bondhustru
Erik Smedberg
f.1804-09-17 Elinge, Österlövsta
Sara Kjellström
f.1805-03-03 Söderskogen, Film
Startsida ] [ Register över namn ] [ Register över födelseorter ] [ Register över födelsedatum ]




Aina Ingeborg f. Eriksson Arnarp,
född 1923-11-15 i Hagalund, gamla huset (rivet), Skederid. Släktforskare i Hästskovägen 9B, Strängnäs. Aina är sjum.barn till Tyra. Kristina Gustafsson,Karkebo.

Jag ska försöka berätta litet om min barndom som jag kommer ihåg med glädje. Vi var ju 10 syskon så det matriella till var och en kunde inte bli så stort. Några julklappar förekom inte, men gran med levande ljus och girlanger i kökstaket och en tallkrans med röda band och levande ljus hängande i fönstret i "salen". På juldagsmorgonen var vi alla uppe och tände ljus i alla fönster, det var vårt julottefirande. En gris slaktades ju alltid till jul och min mor tillredde mycket gott av den. Jag minns skinka, blodpalt, leverplättar, grynkorv, pressylta, gristunga, mammas köttbullar (finns icke dess like än idag), korngrynspölsa som vi åt varm med fläsk och potatis eller kall med potatis och rödbetor. Lutfisk fanns också på bordet förstås, liksom risgrynsgröt. Paltbröd bakades också och hängdes upp i taket i köket för att torka. Till paltbrödet serverades vit löksås och fläsk.

Djuren fick också litet extra på julaftonskväll,jag följde ofta pappa till ladugården och minns mycket väl kornas mumsande.
Några leksaker från min tidiga barndom minns jag ej. En stege bakom huset stjälpte jag omkull och fick på så sätt många rum att inreda. Kottar blev kor, grisar och kalvar. Vackra glasbitar och porslinskärvor med vackra mönster, som jag hittade ute i naturen, blev mina husgeråd. Där lekte jag många gånger ensam. Kanske var det här mitt intresse för glas och porslin föddes och som fortfarande lever vidare. Mina bröder som var närmast mig i ålder hade väl andra lekvanor. När mina äldre syskon blev gamla nog att åka till Rimbo eller Norrtälje på marknad, fick vi småsyskon av dem ofta en slungboll fastsatt i ett gummisnöre.
Nu något om min skoltid. Jag föddes ju sent på året och var ej fyllda sju när jag tillsammans med mamma gick för att inskrivas till mitt första skolår. Skolan i Skederid höll på att byggas om varför vi tillfälligt var inhysta i ett hus i Övre Finsta. Fröken Magnusson var lärarinna för 1:sta och 2:dra klassen. Vi fick tala om våra namn, och jag sa tydligt Aina Ingeborg Eriksson. Fröken tittade på mig och nickade nådigt och samtidigt tyckte hon att Ingeborg var ett vackert namn som hon skulle kalla mig för i fortsättningen. Detta blev dock aldrig av, tack och lov. Vilka små och obetydliga minnen som fastnar i ett barns huvud och blir kvar in i ålderdomen. Jag älskade att gå i skolan, och jag längtade alltid att loven skulle taga slut och skolan börja igen.
Andra minnen jag också kommer ihåg är när jag var sjuk och mamma tröstade och jag fick lägga huvudet i hennes knä och hon strök mig över håret. Likaså fick jag om kvällarna sitta i pappas knä och han sjöng pompa, pompa, pompa. Till saken hör att sångröst var ej pappas starka sida. Men att få gunga på pappas knä var ändå något som barnet Aina kommer ihåg med glädje.
På min tid var folkskolan 6-klassig med 1-årig forsättningsskola. Lärarna var mycket strängare än i dag. Många trodde att de kunde slå in kunskaperna i eleverna.
Tyvärr tog min skoltid slut efter fortsättningsskolan. Min högsta önskan var dock att få fortsätta till realskolan, men vår ekonomi tillät ej detta. Många tårar i nattens mörker fälldes.
Med glädje har jag dock fått uppleva att mina båda söner fått studera till yrken som de trivs och passar för.

Men livet går ju alltid vidare, och i stort sett fick framtiden en ljus fortsättning.

Mitt yrkesliv började 1939 som kontorist hos järnhandelsfirman Wigström & Lindström i Norrtälje. År 1943 beslöt jag att flytta till Stockholm. Min bror Ragnar hade då fått en liten lägenhet på Karlsviksgatan 10 och vi bestämde oss för att tillsammans med Greta, vår äldre syster, dela på den.
På arbetsförmedlingen fick jag en adress till en firma Continental på Torsgatan, jag gick dit och visade mitt betyg och ombads skriva mitt namn och fick platsen. För mina syskon berättade jag vid hemkomsten att Direktören var jude (vilket han inte var). Jag trodde han var jude, eftersom han hade som jag tyckte en något böjd profil och bröt på ett annat språk. Jag förstod ej bättre än så.
Första arbetsdagen upplystes jag om att Continental var tyskägt, och att min bokföring skulle ske i 2 ex. och varje månad skickas till huvudkontoret i Tyskland.
Detta var ju under 2:dra världskriget och tyskarna tyckte väl att de voro Europas herrar dessa år. Direktören hälsade aldrig god morgon eller verkade se oss när han anlände på morgonen. Det fanns också nazister bland personalen, dessa satt en halvtrappa över oss andra och direktören ytterligare en trappa upp.
En dag frågade kassörskan mig vad jag skulle göra för affärer. Jag ställde mig frågande och då upplyste hon mig att en "kreditfirma" hade ringt till henne och ville ha upplysningar om mitt liv osv. Jag förnekade alla affärer, varför inga kreditupplysningar var relevanta. Kassörskan ringde tillbaka och meddelade dem att hon frågat mig om orsaken till telefonsamtalet, jag hade ställt mig undrande till alltsammans och var också orolig att någon utnyttjade mitt namn. Kassörskan blev utskälld för att hon delgivit mig detta, och de svarade att jag nog så småningom skulle få veta vad detta rörde sig om. Än i dag vet jag förstås ej detta.
Alltnog började det gå bakåt för tyskarna i krigszonerna och direktören blev som en omvänd hand, till kaffet fick vi varje dag Konditori Ogos berömda frukttårta, som han inmundiga tillsammans med oss.

I början av år 1945 sökte jag en kontorsplats hos A/B Galco, Gävlegatan 12 A. Troligen tyckte de att mina löneanspråk var för höga och platsen gick till en annan. Efter ungefär 3 månader ringde kassörskan på Galco och erbjöd mig anställningen som jag tidigare sökt. Jag accepterade och började mitt arbete där den 1 juni 1945. Arbetet var för mig omväxlande. De olika arbetsuppgifterna bestod av reskontrabokföring, utskrivning av avlöningslistor för tjänstemän och arbetare, uträkning och redovisning av källskatt, avlöningsstatistik samt en del verkstadsbokföring. Dessutom hade jag tidvis hand om uträkning av verkstadens arbetarlöner och semesterersättningar, samt under ordinarie kassörskans semester skött löpande kassagöromål och fört kassajournalen. Den 31 okt. 1948 var min sista arbetsdag på Galco.

Jag var nu gift sedan 1947 och väntade mitt första barn. Att vara hemmafru blev nu min lott under ett par år.
Troligen år 1950 arbetade jag hos A/B Elfo på Scheelegatan, en dag i veckan och det övriga kontorsjobbet utförde jag i hemmet.
År 1952 köpte Sture och jag vår affär (Katarina Frukt & Blomsterhandel) på Skånegatan 22, nuvarande Hallandsgatan, och därför slutade jag min anställning hos Elfo.
Mina vidare arbetsuppgifter sammanflätas nu med Stures och se därför hans textruta.




Jag vill också berätta en episod från min barndom, som kunde blivit en katastrof. En morgon i torpet Hagalund var mamma i ladugården och mjölkade och gav djuren mat. Ivar, Ingvar och jag var ensamma inne i boningshuset. Mamma hade låst dörren om oss, för att inga obehöriga skulle komma in. (Luffare var vanliga under 20-talet.)
Tidigare på morgonen hade mamma tänt under bykgrytan, som var placerad utomhus. Hon hade också plockat ihop en hög med smutskläder, som låg i farstun. På något sätt hade en kolbit eller dylikt följt med in och hamnat i klädhögen.
Vi tre barn var mellan tre och sju år gamla. Ingvar sprang och lekte, jag kommer ihåg att han hade ett snöre som han band i handtaget i dörren till farstun. Plötsligt undrade han vad det var för något där ute. Ivar och jag såg då stora eldflammor och rök från kläderna. Vi öppnade köksfönstret och ropade på mamma, som turligt nog kom ut från ladugården för att hämta gröpe i magasinet. Först ropade Ivar, men mamma hörde inte vad han sa, hon blev litet irriterad och sa vi skulle vara tysta. Då skrek jag att det brann i farstun och nu fick mamma verkligen "eld i baken". Tog en spann med vatten och sprang allt vad hon orkade och kunde efter hand släcka elden. Hela väggen var svartbränd och gardinerna för fönstret hade brunnit upp. Trappan upp till vinden var precis över eldhärden. Vinden var fylld med sågspån och utan golv (ej färdigbyggt). Vi hade en skyddsängel med oss denna dag.


Gift 1947-11-15 i Skederids Kyrka med
Sture Fredrik Andersson Arnarp, född 1923-11-22 i Silinge, Flen, död 1985-10-15 i Hästskov. 9B (Eskilstuna sjh.), Strängnäs. Köpman i Ekbacken, Aspö, Strängnäs.

Barn:
Jan Sture Arnarp, född 1948-12-29
Lars Sture Arnarp, född 1953-02-27

Antavla ]

Forskare:
© Aina Arnarp. Adress: Hästskovägen 9B, SE-645 42 Strängnäs, Sweden. Telefon: 0152-176 35
Denna sida är skapad med datorprogrammet Holger7 2010-05-30